Skapelse Kontra Evolution Handbok,  Thomas F. Heinze    Innehåll

Hittills har vi diskuterat bevisen för evolutionsläran och funnit dem vara allt annat än övertygande. Vi kommer nu att fortsätta med att betrakta lärans problem eller det som man också skulle kunna kalla bevisen mot den.

Termodynamikens lagar

Vetenskapen har fastställt några vägvisare som ansetts nödvändiga för att vi skall kunna förstå världen omkring oss. Dessa vägvisare förutsäger också den riktning som en process kan ta. Bland de mest grundläggande och mest vittomspännande av dessa är termodynamikens lagar. Den första av dessa behandlar lagring av energi. Den andra, vilken har blivit lika säkert bevisad, är den som handlar om entropi. Lagen om entropi talar om den oåterkalleliga strävan hos processer i ett slutet system att gå från en högre till en lägre ordningsgrad. Eller, uttryckt på annat sätt, leder alla naturliga processer till en ökad grad av oordning hos systemet. Om man lämnar en process att styras av slumpen, så som evolutionsläran säger att livet gör, finner man inte att processen blir mer ordnad. Snarare att den blir mer och mer oordnad. Hela evolutionsidén är helt motsatt denna vetenskapens lag, som på andra håll anses helt grundläggande för en förståelse av den omgivande verklighetens verkningssätt.

För att illustrera detta: låt oss säga att du beslutar att ställa undan din nyinköpta bil p g a energikrisen. Du ställer den ute i vildmarken och lämnar samtidigt anvisningar till dina kommande arvingar var de skall söka efter den. Då de kommer för att leta l 000 år senare, är det mest troligt att de finner den förvandlad till ett fält fullt med rost. Det är mindre troligt att de finner bilen förvandlad till ett glittrande rymdskepp.

Nu kanske den inbitne evolutionisten ändå med hetta försvarar naturligt urval genom att säga att gynnsamma slumpmässiga mutationer trots allt kan producera en högre stående form från en lägre. Något bevis för denna sin teori kan den evolutionstroende emellertid inte presentera, varför vi nog måste avfärda hans uppfattning som blott och bart ett tankefoster.

Evolutionens mesta arbete utfördes emellertid innan livet uppkom. Här kunde inte heller någon process av naturligt urval träda in och hjälpa till. Många olika molekyler vilka lätt separerar från varandra i naturligt tillstånd, skulle här ha behövt komma till av en slump, och detta i så stora mängder att livet kunnat uppstå. Hur kunde detta vara möjligt då inte ens våra dugligaste vetenskapsmän med den mest sofistikerade laboratorieutrustning har kunnat sammanfoga dessa molekyler?

Evolutionens arbetssätt

Om evolutionen verkligen har ägt rum, så måste det finnas någon biologisk förklaring till att den har kunnat göra det. Detta har naturligt nog orsakat mycket funderande och experimenterande för evolutionisternas del. Lamarcks åsikt om detta var att organismen anpassade sig till sin miljö, och att dess avkomma ärvde föräldrarnas redan förvärvade egenskaper. Lamarck ansåg också att organismer utvecklade nya organ när de själva ansåg sig behöva dem. Denna utveckling skulle stå helt i proportion till det bruk man hade av dem (och begränsas endast av detta). Detta skulle kunna vara den perfekta förklaringen till hur evolutionen gått till. Tanken har emellertid blivit belastad med ett oöverstigligt problem: tillvaron fungerar tyvärr inte på det sättet!

Med den experimentella vetenskapens frammarsch stod det snart klart att de förändringar som bibringades en organism under dess livstid inte flyttades över till dess avkomma. Om de hade kunnat överföras skulle de kunna ha stora svällande muskler av det hårda arbete som din far har utfört etc. Det fungerar inte ens på det sättet vad beträffar små förändringar som inträffar under många generationer. Trots detta händer det då och då att någon kommer fram till motsatsen. Vetenskapen betraktar inte längre anpassningen till miljön med överförda eller förvärvade egenskaper som föl)d, som en förnuftig förklaring till evolutionen. På Darwins tid var detta dock en mycket inflytelserik teori.

Den viktigaste aspekten av Darwins teori var kampen för tillvaron, att den bäst anpassade organismen med de mest fördelaktiga variationerna kommer att överleva. Dessa kommer sedan att fortplanta sig och överföra sina egenskaper på de efterkommande. Denna tanke låter bra, men den måste verka i enlighet med ärftlighetens lagar. Efter omkring år 1900, då man upptäckte värdet av Gregor Mendels (genetikens fader) arbeten, har vetenskapen lärt sig mycket nytt om de genetiska lagarna. Man har funnit att dessa inte stöder den omhuldade teorin om evolutionens uppkomst. En titt på dessa lagar kommer att visa varför.
 

Mendelska ärftlighetslagarna

1. Lagen om avskiljande. Vid bildandet av reproducer-bara celler, avskiljs genpar som kontrollerar en viss egenskap från varandra. Dessa går sedan in i olika reproducerbara celler.

2. Lagen om oberoende gruppering. Vid bildandet av reproducerbara celler, grupperar sig gener för olika karakteristika (som t ex en stjälks längd, och färgen på en blomma) oberoende av varandra. Vid befruktning återförenas de slumpvis.

Mendels lagar visar att släktdrag som är vilande kan hoppa över en eller flera generationer för att senare uppträda igen. När de återkommer är det fortfarande samma egenskaper de företräder. Med undantag för mutationer är det inget nytt släktdrag som uppträder hos ett djur eller en planta, även om det skulle förefalla så. Alla karakteristika har alltså funnits nedlagda sedan individens »förfäder» och vad vi ser är bara en ny kombination av dessa. I motsats härtill trodde Darwin att det ständigt förekom små variationer som var instabila.

Om man applicerar ärftlighetslagarna på Darwins teori om det naturliga urvalet, så måste artpopulatio-ner med egenskaper som gör dem mindre lämpade att delta i kampen för tillvaron, eliminera dessa egenskaper. Detta sker genom att organismer som uppenbarar dåligt anpassade drag dör utan att föröka sig, eller förökar sig långsammare än organismer med bättre anpassade släktdrag. Resultatet blir en ökning i frekvensen »bättre anpassade» gener hos populationen. Men generna måste alltid vara för egenskaper som allaredan förekommer i det ärftliga systemet. Selektiv uppfödning och kampen för tillvaron kan åstadkomma verkliga förändringar hos kommande generationer. Detta har visat sig vid laboratorieförsök. Man har styrt denna process på konstgjord väg och kunnat få fram tunga, småbenta kycklingar, kor som ger mer mjölk etc. Men detta skulle aldrig ha kunnat vara evolutionens arbetssätt. Det introducerar nämligen inte några nya karakteristika (eller gener), utan endast utväljer och förstärker drag som redan förekommer. Livet skulle aldrig genom denna metod ha kunnat utvecklas från en enkel cell till den komplexitet vi ser omkring oss idag. Något nytt har nämligen inte tillförts det genetiska systemet.

Polyploidi

Ett annat fenomen, som såg ut att kunna erbjuda hopp om en möjlig lösning till evolutionens verkningssätt, var polyploidi. Polyploidi är resultatet av en abnorm celldelning, då en cell får motta mångdubbelt fler kromosomer än vanligt. Det är inte svårt att experimentera med polyploidi, eftersom denna framkallas med hjälp av en kemikalie - colchicin.

Polyploidi ger vanligtvis jätteplantor. Det har på sistone visat sig vara ett mycket användbart sätt att framställa frukt och blommor som är mycket större än de naturligt odlade. Metoden kan även användas för att framställa vad som ibland kallas nya arter. Dessa förökar sig inom sin grupp men är sterila när de korsas med de ursprungliga plantorna. Denna metod är emellertid till liten hjälp för evolutionisterna i deras sökande efter evolutionens mekanism; inget nytt kommer till. Det är helt enkelt en fördubbling, tredubbling, etc av de kromosomer som redan finns där. Dessutom nedsätter polyploidi fruktsamheten.

Hos de flesta naturliga hybrider, dvs då två arter skapar en tredje och ny art, är den tredje arten steril. Vissa konstgjorda hybrider (såsom t ex korsningen av ryps och kål som ger raps) reproducerar sig. Men sådana korsningar har aldrig med säkerhet iakttagits i naturen. Det finns några få växtarter som evolutionister har kungjort som »nya», men utan att kunna påvisa att de aldrig tidigare funnits. Inte i något fall har nya gener skapats.

Mutationer

Det desperata i evolutionisternas sökande efter evolutionens arbetssätt märks på att de har varit tvungna att tillgripa mutationer. De valde inte mutationer p g a att dessa erbjöd en logisk och fin möjlighet, utan därför att alla tidigare tänkbara metoder hade kasserats. Med tiden blev det bevisat att dessa andra metoder inte skulle ha kunnat åstadkomma evolution. Inget nytt tillfördes nämligen, utan allt som hände var att man stuvade om de karakteristika som redan fanns tillgängliga i ärftlig-hetsmekanismen.

I varje cellkärna från den enklaste till den mest komplexa, finns spiralsträngar som är formade som vridna stegar. Dessa är gjorda av deoxyribonukleinsyra, förkortat till DNA. Dessa strängar finns i kromosomerna och innehåller de gener som kemiskt kontrollerar processerna hos cellerna genom att styra proteinsyntes. Ibland inträffar en liten förändring i den kemiska sammansättningen av generna. Detta kallas mutation. Resultatet blir oftast ett icke funktionsdugligt protein. Mutationer åstadkommer psykiska och fysiska förändringar hos en organism. De flesta är skadliga. Många är dödliga. Eftersom de flesta mutationer är recessiva, blir deras effekt inte märkbar förrän en individ har två sådana gener av samma sort. Därför kommer djur och plantor vilka har en mutant gen, och överlever, att föra denna vidare till kommande generationer.

Låt oss jämföra DNA med ett databand som bär all information som behövs för att driva en automatiserad fabrik. Generna, vilka bär en kemisk kod, skulle kunna jämföras med det enskilda budskapet på bandet som styr fabriken. I fabriken bärs det rätta budskapet från bandet ut till de olika maskinerna. I cellen bärs kopior av det egentliga DNA-budskapet ut av ett annat ämne som kallas RNA. RNA bär budskapet ut till maskineriet i cellen, vilket producerar de tusentals proteiner som i sin tur producerar andra komplicerade kemikalier som är nödvändiga för cellens liv. Vid mer komplexa livsformer producerar detta maskineri också kemikalier som skall användas på andra ställen i kroppen.

Kopior av databandet (eller DNA) görs och går från förälder till barn, eftersom familjen förökas och andra fabriker bildas.

Låt oss nu föreställa oss att fabriken gör leksaksskotrar. Om ett oavsiktligt misstag begås när bandet kopieras, skulle skotrarna kunna komma ut med brutna handtag eller utan strålkastare. Det vore dock ganska svårt att tänka sig att ett oavsiktligt misstag i meddelandet skulle kunna producera ett perfekt reservhjul och montera det snyggt och prydligt på plats. Det kan sägas på ännu ett sätt:

Föreställ dig maskinskriverskor som skriver ut kopior av en bok om en motorbåts mekanik och uppbyggnad. Ateisten vill då få oss att tro att allt eftersom kopieringen fortsätter kommer kopieringsfelen gradvis att förvandla boken till en tekniskt invecklad beskrivning av t ex en atomubåt. . . Materialistens dilemma vad det gäller genetiken är detta. Han tror att i stället för att kopisternas fel skulle förvandla boken till komplett nonsens, så skulle dess innehåll mer och mer komma att likna sådant som produceras av världens skarpaste hjärnor (Pearce, 1969).

En levande varelse är i själva verket ett så precist avvägt instrument att allt måste fungera i det närmaste perfekt för att han skall kunna förbli i livet. Sannolikheten att en förändring genom olyckshändelse skulle förbättra honom, är mycket mindre än sannolikheten att din klocka skulle gå bättre för att du tappar den i ett cementgolv. Istället är det så att ju hårdare du kastar den i golvet, desto mindre är sannolikheten att den över huvud taget skall gå. Detsamma gäller för mutationer. Ju större förändringen är, desto mindre är sannolikheten att organismen skall överleva.

Vad som i själva verket har observerats om mutationer är att så gott som alla är degenerativa, och att de, då de är omfattande, med stor sannolikhet leder till organismens undergång.

En mycket liten del av observerade mutationer kan faktiskt vara av godartad natur. Det är emellertid troligt att de flesta, om inte alla dessa, är tillrättalägganden av tidigare skadliga mutationer. Tag som exempel att du tappar din klocka på dess ena sida och kröker något i den. Tappar du den sedan på andra sidan kan felet händelsevis komma att korrigeras något.

Mutationer kan uppenbara en fördelaktig genetisk egenskap genom »derepression». En repressiv gen orsakar att en eller flera andra gener inte fungerar. En mutation som gör att den repressiva genen inte fungerar, skulle därför tillåta de andra generna att visa sig. Mutationen har dock inte skapat nya gener.

Den som har blivit lärd att mutationer är den metod genom vilken alla livets under har kommit till, kommer antagligen att ha svårt att tro det som har sagts om mutationer: att de är skadliga istället för till hjälp för evolution.

På en internationell biokemikongress i Hamburg 1976 gav ett forskarlag en redogörelse för sitt fleråriga arbete med att skapa helt nytt liv genom mutationer. För detta ändamål hade de använt sig av en bakterie med en livscykel av 20 minuter. Två års bakterieväxt skulle således motsvara 20 000 000 års mänsklig evolution. De hade även valt ett selektionssystem som skulle gynna deras forskningsmetod. Faktum var emellertid att de bara hade negativa resultat att rapportera, ingenting hade skapats genom mutationer.

För att bli övertygad om sanningen behöver man bara se på den attityd som vetenskapsmännen intar till strålning. Denna har bevisats öka antalet mutationer. Amerika och Ryssland, som sällan är överens om något, drabbades slutligen av en sådan fruktan att strålningen från de atmosfäriska atombombsproven skulle öka antalet mutationer att de kom överens om att stoppa dem. Ingen vetenskapsman som vi känner till vill behålla proven p g a att han tror att strålningen skall påskynda evolutionen och göra folk bättre. Detta borde vara det riktiga om man tror att mutationer har utvecklat oss från den första cellen.

Mutationernas skadlighet ser ut att vara en fråga som alla vetenskapsmän är överens om när det gäller deras egna barn. Trots detta accepterar man ändå att mutationer någon gång i det förflutna verkade i positiv riktning och tillät oss att utvecklas från den första cellen. Detta synsätt motsäger dock Uniformitarianismen som man måste stödja sig på vad gäller geologin. Om man istället säger att evolutionen inte kommit till av en slump, utan styrts av Gud, så strider man inte bara mot vetenskapen, utan man strider också mot vad Gud har uppenbarat om sin skapelseordning. Man följer då en religion som man själv har uppfunnit.

Evolutionens statistiska omöjlighet

Om man medger att evolutionen har styrts av Gud, är det rimligare att acceptera den förklaringsmodell som Gud själv ger till sin skapelse, i sitt Ord, än att säga att Gud valde evolutionen som sin skapelsemodell. Majoriteten av evolutionisterna håller därför före att all den utveckling som var nödvändig för att föra oss från den första cellen till där vi är idag, har skett av ren slump. Det finns en gren inom matematiken som sysslar med den statistiska sannolikheten för sådana slumpmässiga förändringar. Detta visar på ett av de intressantaste och mest oöverstigliga problemen med evolutionen.

Det är uppenbart redan innan man egentligen börjar sin undersökning att oddsen är emot uppfattningen att de underbart komplexa levande varelserna omkring oss har blivit till genom helt slumpartade mutationer. Mutationer är vanligtvis små, och de som är mer vittomfattande är oftast ödeläggande. De är för det mesta tillbakabildande, uppträder inte särskilt ofta och är nästan alla degenerativa istället för utvecklande.

För att evolutionen skulle kunna äga rum, även utan dessa reservationer, skulle i bästa fall krävas en fantastiskt lång tidsrymd. Evolutionisterna vänder detta stora problem till att bli ett av deras främsta vapen. Genom att förutsätta en så lång tidsrymd att ingen kan förstå eller föreställa sig den, säger de i själva verket att under den tidsrymden kan vad som helst ha inträffat. Medel-svensson är knappast i den ställningen att han kan säga emot dem.

Fastän det är sant att den tidsrymd som evolutionisterna föreslår är lång, är den inte obegränsad. Det finns sätt att mäta den uppenbara maximiåldern hos universum - t ex genom att mäta dess grad av expansion. Fastän evolutionisten kan föreställa sig långa tidsrymder, finns det vissa gränser för hur länge universum och livet där kan ha funnits till. Antalet förändringar som skulle ha behövts för att utveckla livet från den första cellen till dagens komplexitet (via evolution) är ofattbart stort. Hur lång tid skulle slumpvisa mutationer behöva för att åstadkomma dessa förändringar? Det finns enkla metoder för att visa detta.

Bolton Davidheiser har visat detta på ett mycket övertygande sätt. Här följer ett långt utdrag ur Of Monkeys, Manuscripts and Mathematics. Utdraget pekar på att den tillgängliga tiden för evolutionära processer inte var tillräckligt lång för att människan skulle ha kunnat utvecklas från en enda cell via slumpvisa mutationer. Vilken metod evolutionisten än använder för att bestämma världens ålder är tiden för kort. Statistiskt sett är evolutionen en omöjlig förklaring till livets problem som vi känner det. Detta framkommer klart i följande analys av vad slumpvisa förändringar kan och inte kan åstadkomma.

Uttalanden har gjorts i riktningen att om en miljon apor fick slå ned tangenterna på lika många skrivmaskiner på måfå i en miljon år, så skulle de kunna skriva en av Shakespeares pjäser. Antagligen har ingen undersökt om det finns någon giltighet i ett sådant uttalande. Det går dock att konstatera utan att faktiskt utföra experimentet. Låt oss fördjupa oss i problemet, och också se om det kan ha någon betydelse för frågan om evolutionen.

Antag att vi tillåter ett antal förutsättningar, som kommer att underlätta mycket för aporna i deras arbete. Vi ger dem skrivmaskiner med bara stora bokstäver och ett fåtal interpunktionstecken. Detta för att de inte skall behöva skifta mellan stora och små bokstäver och inte behöva trycka på »&» eller andra onödiga tecken. Vi låter dem arbeta i skift, så att skrivmaskinerna används tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Apor bryr sig ju inte om vilodagen. Fastän apor har svårt att koncentrera sig under en längre sammanhållen tid, förutsätter vi att de skriver med en jämn hastighet av fem nedslag i sekunden. Vi skall t o m förutsätta att de inte förlorar någon tid med att byta papper i maskinen, eller ens att de lämnar över maskinen till den apa som avlöser dem. Låt oss vidare ha en miljard apor som skriver samtidigt istället för en miljon.

Första Mosebok (l Mos) eller Bibelns första bok, är ungefär dubbelt så lång som somliga av Shakespeares pjäser. Hur stor del av Bibeln skulle en miljard apor kunna skriva under en miljard år? Skulle de kunna skriva mer än l Mos? Skulle de kunna skriva lika mycket som l Mos? Hur lång tid skulle det ta dem att skriva första kapitlet i l Mos? Hur lång tid skulle det ta dem att skriva den första versen i l Mos? »I begynnelsen skapade Gud himmel och jord." Det skrivande som dessa apor producerar under ett år skulle belöpa sig till ungefär 158 000 000 000 000 000 bokstäver, punkteringar och mellanrum. Med enkelt radavstånd och på ena sidan av pappersarken skulle detta vara nog med maskinskrift för att räcka till åtta travar papper som skulle nå härifrån till månen. Men efter ett år skulle aporna knappast ens ha inlett sitt arbete.

Hur länge skulle aporna behöva skriva innan en rimlig chans uppstod, säg en på hundra, att de hade skrivit den första versen* i Bibeln? Svaret är: ungefär 120 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 år. Så vi kan med tillförsikt säga att en miljon apor som skriver i en miljon år inte skulle kunna åstadkomma en pjäs.

  * Beräkningarna biseras pi den engelska översättningen, -In the beginning God created the heaven and the earth.»

En tidsrymd av den här storleksordningen ligger bortom vår fattningsförmåga. Den är dock inte evig.

Antag att ett sandkorn togs från Saharaöknen varje år. Den tid som skulle förflyta innan all sand hade flyttats därifrån, skulle förefalla oss enormt lång. Den vore dock ett intet i jämförelse med den tid det skulle ta för en miljard apor att frambringa l Mosebok 1:1 (»I begynnelsen . . .»).

I ett försök att illustrera evigheten har någon sagt: »Föreställ dig en klippa så stor som ett berg. Varje dag kommer en fågel och skrubbar sin näbb mot klippan. När klippan är fullkomligt nedsliten av fågelns näbb har evigheten just börjat.»

Föreställ dig en klippa så stor som hela jorden, och antag att en fågel kommer en gång per år för att skrubba sin näbb mot klippan. Det skulle verkligen ta lång tid att slita ned en så stor klippa på detta sätt. Jämfört med apornas arbete med skrivmaskinerna skulle tiden ändå framstå som kort.

Solens volym är ungefär l 000 000 gånger så stor som jordens. Antag att det fanns en klippa så stor som solen och jorden och månen och alla de övriga planeterna och deras månar ... Ja, lika stor som hela solsystemet inklusive asteroiderna och Saturnus ringar. Antag att en fågel, en gång vart miljardte år kom och skrubbade sin näbb mot denna klippa. Antag vidare att det skulle krävas ca en miljard sådana påhälsningar av fågeln innan så stor del av klippan att den motsvarade ett stoftkorns storlek hade nötts bort. När denna enorma klippa hade blivit helt och hållet nedsliten skulle aporna fortfarande hålla på att skriva. Fåglarna skulle kunna slita ut mer än femtusen sådana klippor innan aporna hade nått den punkt där det fanns en chans på etthundra att de hade fullbordat sitt arbete . . .

Det anses bland fysiker att de första atomerna formades för ungefär 3 000 000 000 år sedan (även för 4,6 miljarder år sedan). Naturligtvis var det inte förrän långt senare som förhållandena blev sådana att de lämpade sig för liv. De flesta biologer försöker vid en diskussion om evolutionen inte ens förklara hur livet uppkom, utan tar detta som ett faktum och fortsätter därifrån. Professor Lull vid Yale universitetet sade: »Om detta betydelsefulla ögonblick har vi inga uppgifter ... allt vi kan säga är att i tidernas fullbordan, när jorden i sin fysiska utveckling kommit att bli lämpad för liv, uppkom levande substans.» Nutida biologer antar att livet tog sin början på jorden i form av komplexa molekyler förmögna att reproducera sin egen art, för ca 2 000 000 000 år sedan. Vetenskapsmän med allt sitt kunnande och all sin skicklighet har ännu inte förmått producera sådan substans.

Den enklaste kända varelsen, viruset, är utomordentligt kräsen vad beträffar matvanor. Det växer nämligen inte annat än i levande celler hos högre former av liv. Det första enkla livet, om det nu var ett sådant, var tvunget att överleva, reproducera sig och genomgå evolution till något högre, helt utan hjälp av annat högre liv att göra det i. Detta verkar svårt att klara av genom en slump . . .

Nutida exempel på sådant som räknas som evolution är t ex förändringar i skuggningen hos en fjärilsvinge, en förändring i antalet och storleken av utsprång byggda av mikroskopiska djur på deras bon, och flugor som blir resistenta mot DDT. Men DDT-resistenta flugor är fortfarande flugor (mer om detta senare). Och amöbaliknande djur som har förändrat sina hem på några punkter kan ändå inte sägas vara på väg mot någon högre form av liv. Vissa växter och djur kan ge upphov till nya typer, som kan komma att kallas nya raser. . . Men de evolverar inte från en lägre grupp till en högre. Fiskar blir inte grodor på detta sätt.

Om någon på allvar menar att en miljon apor på en miljon år kan ge upphov till någon litteratur av klass, kan vi kalla det påståendet för dumt. Men när en berömd biolog hävdar som ett faktum, att en viss mängd evolution ägde rum under en viss tidsrymd, kan vi inte kontrollera detta matematiskt för att se om det stämmer. Evolutionens metod och verkningssätt har nämligen inte blivit förklarad. J B S Haldane säger t ex: »De följande stadierna av människans härkomst är helt klara. För fyra hundra miljoner år sedan var våra förfäder fiskar. Om man nu kan kalla dem fiskar, utan underkäke och fen-par.» Dvs han säger att det är helt klart att för 400 000 000 år sedan var våra förfäder ett slags djur som stod lägre än fiskarna. Det kan synas som om på samma tid sannolikheten vore större att en miljard apor skulle lyckas åstadkomma en mening på tio ord samt en del andra meningar därutöver än att ett slags fisk skulle kunna ge upphov till människan (och dessutom till en massa fyrfota djur och fåglar). Utan matematisk grund för att göra en jämförelse, och väl vetande att ting inte alltid är vad de ser ut att vara, verkar förhållandet ändå otroligt. Hur kan det komma sig att tidsskillnaden mellan vad som krävs för apornas arbete och vad fiskarna behöver för sitt är så stor. Apornas uppgift förefaller ju enklare...

Det mest avlägsna objekt som går att fotografera med hjälp av teleskop är galaxer så långt borta att ljuset därifrån behöver en miljard år för att nå jorden. (Ljusets hastighet är 299 793 km/sek.) Om apornas skrivalster skulle placeras i skyn på ett sådant avstånd, skulle de fylla hela stjärnhimlen flera gånger om. Antalet bokstäver, skiljetecken och mellanrum som knackats fram av aporna skulle vara nära två gånger det totala antalet elektroner i universum . . .

Har det egentligen någon betydelse om människan evolverade från de lägre stående formerna eller om hon skapades till Guds avbild? En författare tar fasta på att i l Mos skapas människan av markens stoft, och att enligt evolutionsläran har inte hennes ursprung varit lägre. Han avslutar:

»Så länge Gud är den skapande kraften, vad gör det för skillnad hur människan kom till? Om hon blev till av stoft genom en plötslig befallning eller utvecklades från stoft genom ett gradvis förlopp?»

Det gör denna skillnad: Om människan kommit till genom gradvis förändring, så är hon en varelse på uppgång som förbättras. Men om hon skapades och hennes historia står skriven i l Mos, så är hon en fallen varelse i behov av en frälsare . . .

Aporna skulle bara ha behövt göra 54 nedslag i rätt ordning. Men om människan har utvecklats från en enda cell skulle det innebära att kanske miljoner eller miljarder förändringar skulle ha behövt komma i rätt ordning. Illustrationen med aporna visar att den tid som skulle ha behövts för att åstadkomma en evolution av detta slag skulle ha varit så omåttligt lång att den bör ha varit helt omöjlig. Trots den statistiska omöjligheten är det just denna slumpartade typ av förändring som evolutionister menar har åstadkommit livet som det ter sig idag.

Evolutionisterna skulle eventuellt kunna resa några invändningar mot illustrationen med aporna: att evolutionen inte hade något bestämt mål, och att evolution genom mutationer stegvis producerade fördelaktiga förändringar. En del förändringar kan man kanske föreställa sig som helt och hållet stegvisa och slumpartade, men inte alla. För att utvecklas från ett encelligt djur till ett flercelligt, måste det t ex skapas något speciellt kommunikationssystem för cellerna. De måste ha (åtminstone) en budbärare, ett ämne, för att alla cellerna i den nya organismen ska kunna samarbeta. Det räcker inte med endast ett partiellt samarbete. Den nya flercelliga organismen måste också vara bättre anpassad till sin omgivning än sin encellige »förfader». Budbäraren och en mottagare, som är mycket specifik, måste skapas slumpmässigt, samtidigt och kunna fungera tillsammans till nästan 100 %. Ett sådant fall är jämförbart med aporna och »I begynnelsen...» samt dessutom med många andra fall.

Evolutionsläran skulle kanske aldrig ha accepterats om det vid den tiden hade varit känt att förvärvade egenskaper inte ärvs, och att evolutionen måste lita till slumpartade mutationer som sin mekanism. Då detta upptäcktes var evolutionsläran redan accepterad, och att ändra på läror tar tid. Som tillägg till detta kan sägas att genom att medge existensen av en skapare, lägger man i öppen dager ansvarsförhållandet mellan män niskan och skaparen, och detta kanske inte alla är beredda att gå in i.

Allvarligare statistiska problem

Vi har bara nämnt några av de statistiska problem som evolutionisten dras med. Vad vi har nämnt är tillräckligt för att visa att tron på evolutionen inte är tro på vetenskapliga fakta, utan på en matematisk omöjlighet. Men det finns många komplikationer rörande den statistiska problematiken som man borde ställas inför innan man accepterar evolutionsläran.

Statistiskt sett ökar svårigheterna mycket om man tar hänsyn till olika slags insekter m m. Det finns t ex parasiter som inte kan leva annat än i vissa arters kroppar, likaväl som det finns plantor som inte kan pollineras av fler än ett slags insekt. Här skulle växten alltså vara tvungen att dö ut om inte både denna och insekten på samma gång, genom slumpvisa mutationer, nått fram till en lämplig grad av utveckling. Dvs en förändring i blomman måste få en motsvarande förändring i insektens fysiologiska förmåga och beteende.

När vi tänker på att detta adderas till det otroliga statistiska problem som redan finns, verkar det som om den vore förståndig som medgav att evolution nog inte var det sätt på vilket världen har fått sin skiftande mångfald av liv. För dem som ännu inte är övertygade, låt oss gå vidare till nästa statistiska problem. Detta uppträder i de fall där både växten och den insekt som polli-nerar denna är beroende av varandra.

Ett exempel är fikonträdet och fikongallstekeln som pollinerar det. Ingendera skulle kunna leva utan den andre. Om deras nuvarande stadium är resultatet av miljontals år av små slumpmässiga förändringar, är det svårt att tro att de båda under exakt samma år skulle ha nått fram till ett stadium där de kunnat underhålla varandra. Detta framstår som ännu mer uppenbart då man betänker det oerhört komplicerade fortplantningsförhållandet hos dessa två organismer (Galil, 1977). Illustrationer av detta slag kunde mångfaldigas, men det räcker här med att bara peka på denna komplikation av problemet, och sedan gå vidare till andra viktigare ämnen.

Livets uppkomst

Man föreställer sig vanligen att evolutionsläran har förklaringen till livets uppkomst. Men när man verkligen på allvar undersöker läran i detta avseende finner man följande:

»Ursprunget ligger så långt tillbaka i tiden att vi inte bör besvära oss med det.»

Naturligtvis är inte detta tillräckligt för den tänkande människan, vare sig hon är gudstroende eller ateist. Evolutionsläran säger att utvecklingen har gått från enklare till mer komplexa former av liv. Evolutionisten måste alltså vad det gäller de enklaste formerna påstå att de kommit från icke-liv, dvs något ännu enklare. Liksom med de övriga problemen runt evolutionsläran kan man acceptera detta som en möjlighet - så länge man inte ställer frågan »Hur?».

När man ställer sig frågan »Hur?» så är svaret av praktiska skäl, »Uralstring (självalstring, spontanutveckling)» en teori som var mycket populär före Louis Pasteur. Det var den gamla tanken att dött kött frambringar maskar och stillastående vatten insekter osv. Av det till synes självklara skeendet att insekter och maskar dök upp ur tomma intet och helt plötsligt bara fanns där, drog man slutsatsen att Uralstring ägt rum. Emellertid upptäcktes det att sterilisering förhindrade denna process. Man upptäckte mikroskopiskt liv etc. Efter detta ansågs icke-existensen av Uralstring vara den säkrast bevisade vetenskapliga tesen av alla.

Evolutionisten tvingas emellertid motsäga detta förmodat säkra vetenskapliga faktum. Hans vanligaste förklaring är att de första livsformerna utvecklades spontant i någon stillastående pöl eller i oceanen. Eftersom detta inte händer spontant idag, måste han i tro acceptera att det ändock hände en gång i tiden.

Hur enkla måste inte celler ha tett sig för Darwin. Jag (TH) satt med min lille son och delade hans förtjusning över att kunna se »enkla» celler som hoppade omkring i en droppe stillastående vatten. Då jag tittade insåg jag att de på Darwins tid måste ha förefallit lika enkla som de framstod i min sons leksaksmikroskop. Ironiskt nog hade jag just läst i en tidning att man äntligen hade lyckats framställa det enklaste enzymet på syntetisk väg - det krävs alltså bara omkring 100 000 andra enzymer för att man skall ha kommit upp i det antal som en vanlig mänsklig cell kan producera. Dessa enzymer används av cellen som katalysatorer för att vidareförmedia de kemiska reaktioner som behövs för att framställa de många substanser som är nödvändiga för cellens liv. De enzymer som cellen består av är komplicerade proteiner uppbyggda av aminosyre-molekyler.

Den minsta verkligen levande substans man känner till, Mycoplasma hominis H39, har 600 proteiner, var och en sammansatt av i genomsnitt 400 aminosyremolekyler.

När det berättas för oss att vetenskapsmän har lyckats framställa aminosyror, eller kanske rent av hela proteiner, betyder inte detta så mycket. Även om man kan förmoda att dessa proteiner, givna nog lång tid, en gång kan ha uppkommit i naturen p g a elektriska gnistor i en viss typ av atmosfär, så bevisar det inte att livet som sådant uppkommit på detta sätt. Det är nästan som att försöka påvisa att flygplan har kommit till spontant, bara därför att aluminium kan påträffas i smält form i naturen. Det räcker inte med bara några få proteiner för att åstadkomma liv. Det krävs tvärtom många proteiner i en komplicerad samverkan. Massor av proteiner kan påträffas på vilken kyrkogård eller köttdisk som helst, men protein som sådant åstadkommer inte något liv.

Ytterligare en intressant detalj är att aminosyrorna, de grundstenar som proteinerna byggs av, är av två typer: de som har vissa atomer på sin högra sida, och de som har dem på den vänstra sidan. Eftersom det verkar ske en slumpvis fördelning mellan vänster och höger sida är alltid aminosyror som framställs i laboratorier av både vänster- och högerhänt typ. Detta gäller antingen de har framställts under förhållanden som söker efterlikna det naturliga eller inte. Även om det här förefaller vara en mycket rigid regel, så har inga levande varelser uppsättningar av både vänster- och högerhänta aminosyror i sina proteiner. Alla är vänsterhänta! Vissa sorter proteiner har formen av en spiraltrappa (helix) eller ett veckat papper. Ibland har ett protein fysisk kontakt med andra proteiner. Dessa egenskaper kommer från att alla aminosyror är vänsterhänta. Kanske proteiner fortfarande skulle kunna samarbeta om alla var högerhänta, men definitivt inte om de hade en slumpmässig blandning av aminosyror, eller om några proteiner hade höger- och några hade vänsterhänta aminosyror.

Om det omöjliga inträffade, och den exakt rätta sammansättningen proteiner kom tillsammans, skulle liv ändå inte uppstå. Om vi återgår till flygplansillustrationen, så skulle det inte bli något flygplan även om alla delar förenades och kastades tillsammans. Någon kanske invänder: »Men om vi slängde alla delarna i en stor säck, och sedan skakade den länge nog, skulle vad som helst kunna hända.»

Detta argument förefaller dock inte särskilt övertygande.

Nu har vi de grundläggande begreppen klara för oss, och kan betrakta de mer allvarliga problemen i evolutionen av liv. Om vårt första flygplan sammanfogades och fungerade, skulle det bara ha en viss livslängd, bli utslitet, och så småningom förmultna. Cellen skulle stå inför samma svårighet, och så är vi där igen - ännu en gång utan liv.

Vad vi skulle behöva skapa är inte bara ett flygplan utan ett flygplan som inuti sig har en liten fabrik som tillverkar flygplan likadana som sig självt. Vad flygplanet beträffar är förhållandet enklare då man ju redan för 50 år sedan kunde tillverka det. Vad cellen beträffar så börjar vi just förstå hur vi skall göra grova imitationer av en del detaljer hos den. Även om vi använde världens samlade ekonomiska resurser, och byggde ett enormt laboratorium med världens bästa vetenskapsmän verkande därinne, så skulle vi ändå inte kunna åstadkomma liv enligt evolutionslärans principer. Vad som skulle ha behövt formas är inte en »enkel» cell, utan en cell som inom sig bar en fabrik för att producera andra »enkla» celler.

Även om nu detta inträffade skulle evolutionistens problem ändå inte vara slut. Den cell som kunde producera andra celler skulle så småningom slitas ut och dö, och detsamma skulle hända med de celler den hade producerat. För att livet skulle kunna fortsätta, skulle cellen inte bara behöva tillverka andra celler, utan skulle dessutom behöva förmedla information om hur dessa i sin tur skulle kunna åstadkomma liv. Vi kan tillverka flygplan därför att vetenskapsmän och tekniker kan skriva och i datorer lagra den information de behöver förmedla, vilken sedan andra kan få del av.

När Gud gjorde den första cellen, löste Han dessa problem med DNA, vilket vi redan har diskuterat. Till och med den enklaste cell är mycket komplicerad och måste tillverkas, organiseras och programmeras. Om detta inte vore fallet, utan att det liv som kan reproducera sig verkligen kunde bildas av en slump, skulle dess svårigheter ändå inte vara över.

Evolutionisterna antar att jordens atmosfär, när livet uppkom, inte innehöll syre, utan att det som nu finns har bildats av växter i efterhand. Detta antagande är nödvändigt, därför att hade den primitiva atmosfären innehållit syre skulle de organiska kemikalier som är nödvändiga för att forma liv, ha oxiderats. Inget liv skulle alltså ha kunnat bildas. Även utan syre är dock många av dessa ämnen alltför instabila för att kunna bestå så lång tid att molekylär evolution skulle ha kunnat äga rum.

Det finns emellertid en hel del bevis som tyder på att jordens atmosfär verkligen innehöll syre i det förflutna. I sin behandling av livets uppkomst ger Gish (1972) en rad av dessa bevis. Bland dessa diskuterar han en annan vetenskapsmans forskning på samma område:

Efter att ha nämnt att de flesta stora järnkroppar tillkom, eller till stor del redan var eroderade, under sen prekambrisk period, slår han (Urey, 1952) fast att järnmalm från Vcrmilhon-området i Minnesota (i USA) är mycket äldre (Keewatin). Således måste oxidationen av järnhaltig malm till järnoxid ha ägt rum mycket tidigare i jordens historia. Senare i samma uppsats fastslår han att förekomsten av höggradigt oxiderat järn rättfärdigar ett berättigat an tagande att det redan fanns en oxiderande atmosfär.

Han pekar också på att vulkaniska gaser innehåller stora mängder syre. Dessa gaser antas ha utgjort en stor del av den primitiva atmosfären.

Om jordens primitiva atmosfär innehållit litet eller kanske inget syre, skulle detta förhållande ändå inte vara till nämnvärd hjälp för evolutionen. I själva verket skulle liv på jorden inte kunna existera om inte jordytan skyddades mot ultra-violett strålning av ett ozonskikt i stratosfären. Ozonet bildas av syret i atmosfären och förhindrar att dödliga doser ultraviolett strålning når jorden.

I sin behandling av experiment rörande livets uppkomst gör Gish (1972) följande viktiga observationer om bl a kemisk jämvikt:

Ett mycket viktigt beaktande som ofta förbigås eller ignoreras i spekulationen om livets uppkomst är att energin som format de organiska ämnena, också lätt förstör dem. I själva verket är det karakteristiskt för allt experimenterande omkring livets uppkomst att den produkt som har formats omedelbart avlägsnas från de energikällor som har använts; för att förhindra att de förintas. Ta t ex den apparat som Miller använde i sitt klassiska experiment med att forma några aminosyror och andra enkla organiska sammansättningar. Dessa producerades av en kontrollerad elektrisk urladdning i en blandning av metan, ammoniak, väte och vatten. Experimentet inkluderade en köldfälla som skulle isolera produkterna från den omedelbara reaktionen efter deras bildande. Tittar vi på hur andra forskare experimenterar i livets uppkomst, visar det sig att en sådan fälla är en vanlig anordning. De kemister som sysslar med experiment rörande uppkomsten av organiskt liv, har en förståelig önskan att skyndsamt isolera produkterna av sina experiment från de energikällor som har använts för att forma dem.

Det skulle emellertid inte ha funnits några vetenskapsmän kunniga i organisk kemi närvarande på den primitiva jorden för att utföra detta. De produkter som en gång formats skulle ha utsatts för de förstörande krafterna hos elektriska urladdningar, hetta eller det ultravioletta ljus som självt var ansvarigt för deras syntes.

Ett annat viktigt skäl till fällan är att man vill koncentrera de aminosyror etc som produceras, eftersom deras kvantitet är mycket liten. Om livet har uppkommit i havet, måste så enorma mängder vatten ha funnits där att, när de små mängderna komplext organiskt material - som skulle ha kunnat användas som livets byggstenar - blandades i, skulle resultatet ha blivit praktiskt taget rent havsvatten. De komplexa organiska molekylerna skulle aldrig ha kunnat uppbyggas tillräckligt mycket för att åstadkomma någonting, därför att de bryts ned mycket lättare än de formas. Även om de inte bröts ned, utan fortsatte att byggas upp mer eller mindre i evighet, så skulle en behövlig koncentration av organiska sammansättningar vara en omöjlighet. De flesta spekulationerna kring livets uppkomst kräver nämligen en tämligen hög procent ammoniak och andra kväveinnehållande sammansättningar, i vattnet. Även om allt världens tillgängliga kväve upplösts i havsvattnet och kombinerats i slumpvisa sammansättningar, så skulle koncentrationen av vilken kvävesammansättning som helst, användbar i evolutionssammanhang, vara så gott som ingenting. Antag emellertid att ett mirakel inträffade, och evolutionisternas önskan blev uppfylld: att det fanns nog mycket av varje grundämne tillgängligt, och att substanser bildades och inte omedelbart sönderföll, och så gradvis fortsatte att byggas upp tills oceanerna verkligen var den organiska soppa evolutionisterna talar om. Skulle där då finnas en tillräcklig koncentration av material nödvändiga för liv? Låt oss se på den statistiska sannolikheten (evolutionister vägrar detta!) att få ett specifikt protein.

Aminosyrasekvensen hos ett protein som innehåller endast 12 olika sorters aminosyror, med en molekylvikt av 34 000 (ca 340 aminosyror, ett relativt enkelt protein) skulle kunna arrangeras på 10³⁰⁰ * olika sätt! Med andra ord skulle det på den primitiva jorden ha kunnat uppstå 10³⁰⁰ skilda proteinmolekyler med molekylvikt 34 000, sammansatta av samma 12 aminosyror.

* Dvs l följt av 300 nollor.

Om vi bara tog en av vardera av dessa olika molekyler, skulle den totala vikten vara omkring l0²⁸⁰ gram. Men jordens vikt är endast 10²⁷ gram! Om hela universum vore solitt med protein av detta slag skulle man vara oförmögen att finna ens en av varje av dessa molekyler!

Om den rätta kombinationen organiska sammansättningar, som upplösta drev omkring i havet, samlades ett ögonblick, skulle de behöva någonting som höll dem samlade; annars skulle havet som fört dem samman snart upplösa dem på nytt. Därför krävdes att det förr eller senare uppstod mer begränsade cell-liknande föremål.

Coacervates och även andra strukturer, har föreslagits ha något slags cell-liknande uppbyggnad som skulle ha tillåtit dem att utvecklas till celler. Oturligt nog har dessa coacervates inget riktigt membran som binder dem samman. I stället för att utvecklas upplöses de därför återigen lätt av havet.

Då Ratcliff (1973) skriver om det unika yttre skalet på cellen, låter han en cell själv komma till tals. Den säger:

»Lika anmärkningsvärd som vår inre struktur är vår yttre vägg (membran). Mitt membran är knappt 0,0000001 mm tjockt. Till helt nyligen trodde vetenskapsmännen att denna spindelvävstunna hinna inte var något annat än ett slags åtsittande plastpåse. Tack vare elektronmikroskopet inser de nu att den är en av mina viktigaste beståndsdelar. Cellmembranet fungerar nämligen som dörrvakt och avgör vad som skall släppas in och vad som skall hållas utanför. Det reglerar cellens inre miljö genom att hålla salter, organiskt material, vatten och andra substanser i balans. Vilka råmaterial krävs då för proteintillverkning? Membranet släpper in de rätta och stänger ute de andra. Uppenbarligen har det ett sofistikerat identifikationssystem.»

Ännu ett problem är att de livsnödvändiga molekylerna för det mesta är mycket komplicerade. Rent allmänt kan man säga att ju mer komplicerade de är, desto större är benägenheten att falla sönder i enklare beståndsdelar. Wald (1954) diskuterar detta och säger:

I det stora flertalet processer vi är intresserade av, väger jämviktspunkten bra mycket över mot upplösning. Dvs spontan upplösning är mycket mer trolig och försiggår därför mycket snabbare än spontan syntes. Den spontana stegvisa syntesen av aminosyreenheter har t ex för att bilda ett protein en viss liten sannolikhet. Syntesen kan således ske under en lång tidsrymd. Upplösningen av proteinet eller någon mellanliggande struktur är desto mer sannolik, och går följaktligen så mycket snabbare än vad den spontana syntesen gör.

Den situationen som vi möter liknar den mellan den tålmodigt väntande Penelope och Odysseus, fastän mycket värre. Varje natt repade Penelope upp vad hon hade vävt under föregående dag, men här skulle en natt utan vidare kunna förstöra ett års eller ett århundrades arbete.

Jag anser detta vara det mest hårdnackade problem som möter oss för närvarande - vår argumentations svagaste länk.

Dessa komplicerade molekyler blir inte bara till utan vidare. Vi har allaredan nämnt att modern vetenskap bara har möjlighet att syntetisera ett fåtal av de enklare molekylerna. Detta visar klart på bedrägligheten i det slags resonemang som evolutionister för. De menar att det kan finnas något mönster i naturen, vilket ofrånkomligen leder till att molekyler bildas. I själva verket produceras de nödvändiga ämnena av vissa enzymer som katalyserar varje nödvändig reaktion.

Dessa reaktioner försiggår inte i isolering. Varje reaktion måste påbörjas i rätt ordning och stoppas efter produktionen av rätt mängd protein, etc. Om reaktionen fick försiggå obehindrad, skulle den konsumera allt tillgängligt material, på samma vis som en skogsbrand skulle kunna förstöra en hel skog, ämnad inte bara till bränsle utan också till olika typer av träprodukter.

Men en avvägd produktion av ett komplext protein skulle inte heller vara till någon nytta, om det inte kom till i en cell som var programmerad för att använda det. T o m om det kom till i rätt typ av cell, men i fel ordning och på fel plats, skulle det vara till ingen nytta. Hitintills förefaller det inte finnas någon passande förklaring till hur evolutionen skulle kunna utarbeta ett meningsfullt program för att ordna och kontrollera de nödvändiga kemiska reaktionerna.

Det DNA som programmerar cellen kommer inte till spontant. Det bär all den kodade information som krävs för att konstruera en cell med dess många komplexa reaktioner. Därför är det mer osannolikt att finna denna slumpmässigt formade lilla del av den första cellen flytande i oceanen, än att där finna ett databand med kodad instruktion för uppförande och drift av den mest komplicerade fabrik som finns idag.

1976 hölls en biokemikongress i Hamburg. Under kongressen gavs en speciell föreläsning om »Livets uppkomst». Ett stort auditorium var fyllt med drygt tvåtusen förväntansfulla människor, många av dem berömda vetenskapsmän, som ville lyssna på föredraget. Talaren var en evolutionist som försökte förklara hur livet skulle ha börjat från självreplicerande bitar av DNA (eller RNA, ett besläktat ämne). Hans grundläggande förutsättning var att livet hade uppkommit utan Gud. Under sitt tal sade han om och om igen: »Jag måste be er att tro...» Han ville att hans lyssnare skulle bortse från kemisk jämvikt och från statistik. Förmodligen ville åhörarna inte tro. Efter ungefär en halvtimme stod det klart för dessa vetenskapsmän att talaren inte hade något nytt eller värdefullt att presentera. De började resa sig upp och lämna sale... Efter 50 minuter var mindre än 10 % av åhörarna kvar.

Vi förutsäger därför följande: Allteftersom mer blir känt om svårigheten att på ett rimligt sätt beskriva livets biokemiska uppkomst utan Gud, kommer evolutionister i framtiden att vända sig bort från denna ohållbara lösning. Istället skall de hävda att livet fördes hit av ett UFO (flygande tefat el dyl) någonstans från yttre rymden. Detta förslag torde tillhandahålla den enda återstående utvägen.

UFO-lösningen förklarar visserligen inte alls hur det första livet kunnat komma till av sig självt utan skapare, men det kanske förlägger hela problematiken så långt tillbaka i tiden att hela frågeställningen förlorar sin aktualitet.

Om DNA (eller RNA) har bildats av en slump, skulle det ha varit något av ett sammanträffande om detta skedde i närvaro av exakt de proteiner som DNA:s program föreskriver. Och allt detta måste ha ägt rum på insidan av ett membran som förhindrade att proteinerna skingrades.

Med dagens kunskap om de enormt komplexa processer och omständigheter som en levande cell förutsätter förefaller det mycket irrationellt att tro att celler plötsligt har uppstått från icke-levande material. Detta speciellt om man tänker på att cellen faktiskt är en miniatyri-serad fabrik med kapacitet att framställa andra celler med samma förmåga att reproducera sig.

Liv i laboratoriet

Då och då hör vi att vetenskapsmän äntligen har lyckats framställa liv i ett provrör. Läser man vidare finner man att de egentligen inte har lyckats skapa liv av icke-liv, utan att det var något annat; ofta endast någon av de substanser som levande varelser är komponerade av.

Ett av de viktigare tillkännagivandena i denna serie var att en dr Kornberg hade lyckats framställa ett virus. Vad som i själva verket hade inträffat var att vetenskapsmän hade upptäckt hur ett virus kommer till. Detta är en mycket komplicerad och svår process, som det tog år av arbete att komma underfund med. Levande celler används av ett virus för att skapa andra virus. Dr Kornberg hade kommit systemet den grad på spåret, att han kunnat förmå en levande cell att producera ett virus utan att använda sig av ett annat levande virus.

En analys av vetenskapens nuvarande kunskap om virus ser ut att utesluta detta som kandidat till det första livet. Fastän viruset är enklare än den enklaste cell, är det ändå alltför komplicerat. Redan tidigare var det känt att dess enda »mat» är levande celler. Detta faktum ensamt diskvalificerar viruset som den första levande organismen, om inte förhållandet har utvecklats under åren.

Tillika med detta kan framhållas att de nya upptäckter som visar att viruset är beroende av andra celler för sin reproduktion, har övertygat många vetenskapsmän om att viruset inte är livets källa, utan snarare självt en produkt av livet. Vetenskapsmän är förresten än idag oense om huruvida viruset överhuvudtaget är att anse som levande.

De flesta som tror på evolutionsläran är nu överens om att den ensamma cellen hellre än viruset måste ha varit det första livet, från vilket andra former senare har kommit. Den enkla cellen kan vid första anblick te sig ganska enkel trots att den är mer komplicerad till sin uppbyggnad än viruset. Förhållandet är emellertid ungefär jämförbart med att betrakta en dator. Vid första anblick förefaller den vara en enkel grå metallbox - en tingest som man skulle kunna föreställa sig har kommit till av en slump. En närmare undersökning avslöjar dock cellen, liksom datorn, som någonting enormt komplicerat. Efter alla dessa års studium börjar vetenskapen äntligen förstå något litet om den s k »enkla» cellens uppbyggnad. Varje år kommer listor över nyligen upptäckta komplikationer, om vilka Darwin inte visste något. Detta gör teorin om att den » .. . utvecklades av en tillfällighet ur stillastående vatten ...» till ett än mer otroligt påstående.

Dr A Smith (1968) ger denna illustration av den logik som gör sig gällande i försöken att motbevisa Guds existens genom att utveckla syntetiskt liv:

Att kunna åstadkomma syntetiskt liv emotses med vällust, som utgörande den sista spiken i Guds kista. Men är detta aktningsvärd logik?

Varje år publicerar jag artiklar om mina syntetiska experiment med spetälska och tuberkulos. Jag rapporterar om exakta metoder för syntes och om biologiska tester av produkterna. Antag nu att en kollega läser mina artiklar och finner innehållet intressant, varpå han beslutar sig för att göra om försöken själv. Efter ett år eller så finner han, att alla mina metoder är korrekta (hoppas jag!), och att den biologiska aktiviteten hos den syntetiska produkten också är korrekt. Han rapporterar i sin tur sina resultat i den vetenskapliga litteraturen. Sammanfattningsvis säger han att mina experiment har upprepats, funnits korrekta och att han därför för alltid har krossat myten om Smiths existens. Jag existerar i själva verket inte, p g a att han har kunnat upprepa mitt arbete! Logiken är naturligtvis obefintlig! Men ändå motsvarar detta den faktiska position darwinister och ny-darwinister befinner sig i idag.

Låt oss som en sammanfattning av detta stycke säga att om människan slutligen lyckas fabricera liv, så sker inte heller detta av en slump. Det sker som ett resultat av att tusentals toppvetenskapsmän under åratal har studerat detta problem, och bevisar därför inte att livet kan ha kommit till av en slump, utan tvärtom att en intelligent varelse kan åstadkomma något sådant. Detta är inte bara den enda logiska slutsatsen, utan är också vad Bibeln hela tiden sagt oss har skett. »I begynnelsen skapade Gud himmel och jord» (l Mos 1:1). Avslutningsvis kan vi påstå att evolutionens lösning på problemet om livets uppkomst är att skjuta det första livet långt tillbaka i tiden och att påstå att det första livet var av enkel typ. Författarna till de flesta läroböcker ser ut att hoppas att läsaren inte skall lägga märke till att denna förklaring egentligen inte ger något svar på var det ursprungliga livet kom ifrån. Man har bara fått problemet att te sig mer avlägset, och sin egen oförmåga att förklara det mindre uppenbar och mindre viktig.

Hur kroppsorganen kom till

Darwin (1872) sade: »Om det kunde påvisas att det existerade något komplext organ vilket som helst, som absolut inte skulle ha kunnat formas av otaliga, på varandra följande, små förändringar, skulle min teori utan vidare bryta samman.» Eftersom Darwin inte kände till något om mutationer, och själv tyckte att de variationer som vanligtvis kan iakttagas mellan medlemmar av samma art skulle kunna producera de förändringar som var nödvändiga, verkade inte evolutionen alltför omöjlig. Vi vet idag att dessa små normala variationer inte utgör något nyskapande, utan enbart är olika blandningar av redan givna karakteristika inom arten. Därför måste dagens evolutionister lita till mutationer för verkliga förändringar; mutationer som nästan alltid är skadliga.

Alla organ är komplicerade, och ju mer komplicerade de är, desto mindre sannolikt är det att de skulle ha kunnat komma till utan en intelligent plan. Som en illustration till detta problem kan vi ta endast en liten, liten del av örat. Vi föreställer oss att, vare sig det nu beror på planering eller rena tillfälligheter, så befinner sig hela innerörat, trumhinnan och ytterörat redan på plats. Allt vi således begär av evolutionen är att den ger oss tre små ben. Dessa skall sammansättas så att de tillsammans utgör en hävarm som förbinder trumhinnan med innerörats membran, och på så sätt gör de hörseln litet bättre än vad den annars skulle ha varit.

Även om nu små, små benbitar skulle kunna produceras genom mutationer i tillräckligt antal för att tre av dem skulle kunna passa ihop på så sätt att de bildade en invecklad hävarm, skulle de förmodligen ändå inte vara i rätt position och fungera. Det troligaste vore att de slutligen kasserades. Evolutionister har därför försökt forma teorier kring motsatsen. Man har försökt påvisa att mutationer skulle kunna modifiera redan befintliga strukturer så att vilket organ som helst skulle kunna vara till nytta för organismen i vilket stadium av evolution det än befinner sig - och därmed inte kasseras. Hos organ med mycket komplicerad struktur blir detta än mer osannolikt. Vad gäller örat, har det antagits att evolutionen har börjat med en reptil som kallas therapsid. Denna har redan i sitt huvud ett litet ben vilket befordrade vibrationer från ett stort ben vidare till ett annat. Detta gör att vi endast skulle behöva tala om två ben i fortsättningen. Ett av dessa antas ha kommit från leden i underkäken, vilken var placerad längst ute på ett ganska tunt ben. Det förmodas att denna benbit lossnade från käken och ändrade sitt utseende och sin placering för att passa ihop med det andra lilla ben som redan fanns i örat. Detta medförde att käken var tvungen att utveckla en ny led. Eftersom det ena av benen vi efterlyser antagligen kom från underkäken förmodas det andra komma från överkäken. Hur detta förfaringssätt skall kunna lösa det problem som dessa ben utgör i det att de ständigt tillför djuret någon ny förmåga under dess evolution, via det naturliga urvalet, är svårt att begripa. Varför har benen inte hellre kasserats under djurets kamp för tillvaron? För att försöka få någon ordning i detta skall vi citera ett uttalande från ett symposium organiserat av stiftelsen Ciba. Tumarkin (1968) talar om dessa ben:

Det krävs inget större mått fantasi för att föreställa sig de ledande och fyrkantiga benen som, så att säga slits mellan de rivaliserande kraven på tugg-och hörselfunktion. Det förra kräver kraftiga och stabila, muskelklädda ben medan det senare kräver späda, luftburna, rörliga ben. Om detta salomo-niska dilemma någonsin existerat, följer därav att däggdjuren har någon okänd therapsid att tacka för sin existens. Denna therapsid kom någon gång på den snillrika idén att kompromissa genom att försöka åstadkomma den tuggande funktionen med en helt ny led för att kunna dedikera dessa tvisteben till det övergripande behovet av luftkänslig hörsel.

Det verkar uppenbart åtminstone för oss, att det var Gud och inte therapsiden, som såg behovet och utarbetade detaljerna. Man må söka var som helst, det är ändå svårt att finna ett organ med en utveckling som verkligen låter sig förklaras med evolutionära metoder.

Fortplantning

Låt oss för ett ögonblick föreställa oss det liv som kommit till genom Uralstring. Detta något har förmågan att tillföra sig näring, förvandla det till för sin existens nödvändiga ämnen, och att eliminera slaggprodukter. Vi ställs då inför ett tämligen svårlöst problem. Eftersom celldelning i vilken form som helst är en mycket invecklad process, förefaller det ha krävts åtskilliga misslyckade försök till Uralstring innan den första cellen kom fram till detta steg i utvecklingen.

Vilket slags mutationer lyfte den upp till denna position? Blev den självalstrad med gener och kromosomer (jämförbara med datorer eftersom de programmerar och styr levande organismers utveckling och celldelning)? På grund av den invecklade molekylära strukturen hos dessa, förefaller detta inte särskilt troligt. Men om självalstring har skett på detta sätt, hur löstes då problemet med fortplantningen hos flercelliga djur? Hur klarade de sig igenom de nödvändiga generationerna för att nå den punkt då de kunde reproducera sig? Om ett djur själv-alstrades med denna förmåga redan inbyggd, föreställer vi. oss en spontanutveckling av en ganska komplex livsform. Vid praktiska experiment visar det sig att invecklade, fungerande mekanismer kan förstöras men aldrig formas av en slump. Evolutionister måste stundtals längta tillbaka till den gamla goda tiden då den enkla cellen verkligen var enkel.

Om man genom tro förmår acceptera att vår första cell och våra första flercelliga organismer, på något hittills okänt sätt lyckades övervinna sina fortplantningshinder, så har man istället för att lösa problemet komplicerat det ytterligare. Man måste nu förklara uppkomsten av de första organismerna som kunde fortplantas på sexuell väg. Gapet mellan en icke-sexuell organism och en antingen hanlig eller honlig organism, är tillräckligt stort för att det skall vara svårt att tro, att det överbryggats genom en enda stor mutation. Om det, å andra sidan, krävdes flera mutationer, får vi samma problem som vi hade vad gällde kroppens organ.

»Varför bevarade det naturliga urvalet ett karak-teristikum som inte hade någon funktion?» Men om man föreställer sig att det naturliga urvalet gjorde detta, måste man uppfylla följande villkor:

1) I samma område som den hanliga, genom slumpvisa förändringar, utvecklades, måste den honliga motparten också ha utvecklats - oberoende av honom. 2) Den sexuella funktionen måste ha varit beskaffad så att den honliga cellen, när den blivit befruktad, gick till verket och utvecklades till att ge liv åt den första organism som producerats på sexuell väg. 3) Den honliga organismen måste också ha varit utrustad med en funktion att föra den hanliga och den honliga cellen i kontakt med varandra. 4) Allt detta vore emellertid ändå värdelöst och skulle så småningom ha eliminerats om inte samtidigt något slags sexuell åtrå hade utvecklats. Även om vi inte själva kan godta många av de saker en evolutionist måste sätta tro till, kan vi inte annat än beundra hans stora tro.

Materiens uppkomst

Materialister har svårt att tro att Gud är evig, men ändå tror de att materien alltid har funnits. Inom evolutionärt tänkande förutsätter varje utvecklingssteg att det funnits något tidigare. Det finns emellertid goda vetenskapliga bevis för att materien inte alltid har funnits till.

»Vår sol t ex minskar i vikt med en hastighet av sex miljoner ton i sekunden. Har denna process pågått i all evighet? I så fall måste solen en gång ha varit oändligt stor, och uppfyllt hela rymden!

Om stjärnorna förbränner väte eller vilket annat material som helst på radioaktiv väg, eller på något annat känt sätt, så skulle de under en obegränsad tidsrymd kunnat konsumera allt tillgängligt material, och förbränningen skulle ha upphört.

Solen och alla de miljarder stjärnor som utgör vårt universum är mycket heta, medan den interstellära rymden är mycket kall. Jorden och liknande kroppar befinner sig i en mellanregion. Men någonting hett som sänks ned i kallt vatten kan inte behålla sin hetta under obegränsad tid. Det är bara en tidsfråga innan de två ämnena slår sig till ro med samma temperatur. Så om universum vore oändligt gammalt skulle alltet för länge sedan ha nått en jämviktstemperatur. Men så är inte fallet, och därför kan inte materien vara obegränsat gammal, eller evig.

Eller ta t ex ett radioaktivt ämne som uran. Detta sönderfallet ständigt och, vilken uppmätt kvantitet man än väljer, kommer denna att halveras efter ett visst antal år; vi kan kalla det 'X' år. För X år sedan fanns det alltså två gånger mer uran i världen (eller universum) än vad det finns idag. För 2X år sedan fanns det fyra gånger så mycket, och så vidare. För ett obegränsat antal år sedan skulle det alltså ha funnits en obegränsad kvantitet av något eller alla radioaktiva ämnen vi skulle vilja tala om. Detta är knappast troligt (Wu, obest)!»

Universums fortgående expansion pekar också mot en bestämd skapelsetidpunkf, då det förefaller som om alltsammans har skjutits ut från någon punkt där allt har kommit till. Det har beräknats att om universum har expanderat med nuvarande hastighet under endast en femtedel av solens beräknade livstid, så skulle universum idag vara praktiskt taget tomt på synliga stjärnor (Hamil-ton, 1964). Detta har varit ett sådant problem för ateisterna att några tom har accepterat en teori om att universum för evigt genomgår perioder av sammandragning och utvidgning. Frånvaron av något som helst bevis för teorin har emellertid hindrat den från att nå allmänt godkännande. Detta visar dock att man är medveten om att bevisen pekar mot att en skapelse har ägt rum. Det visar sig också att de andra teorierna om universums början - en explosion eller avsvalnande gaser - inte bidrar till svaret på frågan: Varifrån kom det exploderande materialet, och var kom gasen ifrån? Denna teori visar oss också på att åtminstone somliga ateister inser att det vanliga ateistiska svaret, »Gud skapade inte universum», är en smula svårt att acceptera, om man inte blundar för den överväldigande mängd fakta som pekar på att alltsammans verkligen har en början. De inser behovet av en ersättande förklaring, om nu den naturliga förklaringen, att Gud skapade, förkastas. Evolution som alternativ tro är ganska grund och förser oss med undanflykter i stället för svar på de grundläggande frågorna.

Ordning i universum

En ateist satt en dag på en underbar gräsmatta och tittade på grässtråna, klöverbladen och de små blommorna. Ju mer han betraktade denna vilsamma scen, dess mer förbryllad blev han. Han sökte efter kaos och slump, men vad han fann var symmetri. Han skulle faktiskt ha funnit ordning var han än hade tittat. Var som helst, från den minsta atom till det största solsystem, skulle han ha funnit, inte kaos utan ordning.

»Betrakta jorden som vi bor på, den är lutad i en vinkel av 23 grader. Om den inte vore det, skulle all vattenånga som stiger upp ur haven samla sig vid båda polerna, kondensera och torna upp sig till enorma isberg. Om solen avgav endast hälften så mycket energi, skulle vi alla frysas, och om den gav ifrån sig dubbelt så mycket skulle vi bli rostade» (Hamilton, 1964).

»Jorden själv roterar med en hastighet av l 600 km/ tim vid ekvatorn. Om den skulle rotera med en hastighet av endast 160 km/tim skulle natt och dag öka 10 gånger i längd. Plantor skulle bli svedda på dagen, och skott skulle frysa till döds om natten .. .Om månen befann sig på ett avstånd av endast 80 000 km från jorden skulle tidvattnet skölja över allt land som fanns, även höga berg... Om haven vore djupare skulle koldioxid och syre helt absorberas och inga växter kunna finnas till. Om atmosfären vore tunnare än för närvarande skulle miljontals meteorer, vilka nu bränns upp i atmosfären, falla till jorden och åstadkomma förfärliga bränder» (Wu, obest).

Medan de flesta material drar ihop sig då de fryses utvidgar sig i stället vatten med ungefär en elftedel av sin volym. Detta gör att is flyter ovanpå sjövatten och förhindrar därmed att sjöar blir bottenfrysta, och all fisk dör.

Samme ateist som argumenterar mot ett ordnat universum ställer omedvetet sin klocka efter instrument, som i sin tur kalibrerats efter stjärnornas ordnade banor, eller efter atomur, vilka är ännu ett par exempel på universums regelbundenhet (Ratcliff, 1968).

Vad är det som skapar ordning istället för kaos i universum? Är alltsammans bara en olyckshändelse? Man sitter förgäves i gräset utanför skrotupplagets grindar och väntar på att en klocka, en båt eller ett litet hus självmant skall forma sig från de rostiga skräphögarna. Inget ordnat kommer dock till på detta sätt. Ordning kräver att någon skapar ordning i det som är oordnat. Men det sinne som gör uppror mot tron på Gud, måste tro att det komplexa och underbart ordnade universum, i vilket han själv befinner sig, kommit till av en slump. Han måste tro på att universum inte är ett resultat av någons tanke eller plan - ungefär som att hitta ett fint schweizerur, som skapats vid en explosion på ett skrotupplag.

De historiska bevisen

Professor D Willis, biolog vid Oregon State University (USA), skrev följande stycke i en uppsats som delgavs lärare i naturvetenskap:

Av speciellt intresse är de berättelser som kommer från Mindre Asien, där utgrävningar från läs- och skrivkunniga civilisationer har varit mycket fruktbara. Ett av de äldsta och bäst bevarade av dessa fynd är den babyloniska skapelseberättelsen. Den finns bevarad i kilskrift på sju lertavlor. Dr A Hei-del vid University of Chicago har åstadkommit en fullständig översättning och övertygande analys av dessa tavlor (den babyloniska l Moseboken). Även en hastig överblick av detta alster uppenbarar dess fullständiga brist på överensstämmelse med en vetenskaplig uppfattning av tillvaron.

I skarp kontrast till detta ger oss l Mos i de judiskt-kristna skrifterna en förkortad men majestätisk redogörelse för jordens och dess organismers uppkomst. Redogörelsen drar i stora drag upp riktlinjerna för en skapelseordning som nära ansluter sig till dagens vetenskapliga förståelse. Den talar om olika skapelseakter utförda av en övernaturlig varelse (Gud). Detta kan inte sägas om någon annan antik skapelseberättelse. Magiska och sagobetonade inslag är uppenbart frånvarande, öppningsorden anger tonen: »I begynnelsen skapade Gud himmel och jord» (l Mos l :1).

Åldern på berättelsen i l Mos är oomtvistad. Dess existens ger upphov till den uppenbara frågan: »Hur har dess författare kunnat vara så tillförlitlig i sina uttalanden, att dessa tusentals år senare skäligen kan antas vara en acceptabel summering av det förlopp som förknippas med ursprunget?» Man kan inte bara avfärda l Mos som en tursam gissning, för jämfört med samtida skapelseberättelser från omgivande områden är den unik. Detta dokument kan inte avfärdas så lätt. Det formar en giltig källa till historiskt bevismaterial. Dess blotta existens och tillförlitlighet kräver att det också blir medräknat, då frågor om ursprunget behandlas . . .

Om en övernaturlig varelse (Gud) verkligen övervakade livets uppkomst, och om han önskade meddela någon översiktlig information angående dessa händelser till sin tänkande skapelse (människan) verkar redogörelsen i l Mos kvalificera sig. På inget annat sätt verkar det vara möjligt för mänskliga varelser att bli informerade om sådana händelser. . . Dessutom hävdar l Mos att den ar just en sådan redogörelse.

Då vi betänker att även genier sådana som Aristoteles, som levde på höjdpunkten av antik kunskap, gjorde många vetenskapliga misstag, verkar det utan tvivel som om en öppen attityd till ämnet vore den bästa. En sådan skulle verkligen ta i beaktande den bibliska redogörelsen. Bibeln har ju till skillnad från andra antika skrifter visat sig vara sann på de områden där den kunnat kontrolleras.